Give me an answer
Nu... För en vecka sedan mådde jag illa inför intervjun på onsdagen. Idag mår jag ännu mer illa, för att jag väntar på svar. Det är en evig lång väntan och tankarna skenar iväg. Jag tänker och tänker och samma tankebana går bara runt som en cirkel. Det är jättejobbigt. Jag har svårt att koncentrerar mig, värre är det också att jag har hemma-pluggdagar själv.
En tanke var att jag kanske behöver öva på min tålmodighet, men jag tycker jag har gjort det mycket på senaste. Så det skulle kunna räcka nu. Men icke! Behöver tydligen öva mer... Känslorna går mellan glädje, förhoppning, tro, rädsla, irritation och vankelmod.
GE MIG ETT SVAR NUUUUUU!!!!!!
Väntan
Alltså denna väntan... Det kommer bli en lång vecka. Jag vill veta nu!!! Får hjärtattack varje gång det kommer ett mail, men ännu har jag inte hört något. Förra gången fick jag vänta i 9 dagar, på onsdag har det gått en vecka. Åh, tänk om jag ändå kunde få svar nu! :-)
Fortsätter vänta...
Närhetens mysterium
En del människor är så märkliga. De öppnar upp sig, är väldigt utömmande på sig själva och engagerar sig i att få någon slags förståelse. Absolut inget fel i det, jag tycker det är härligt med människor som öppnar upp sig. Jag är själv väldigt öppen som person. Däremot kanske jag inte lägger fram 120% de första gångerna man ses, jag vill liksom känna in och känna av personen. Men en del, de kör på i full fart, nästan så man får huvudvärk av alla energier. Sedan tar de avstånd. Alltså? Hahahahaha, är det inte lite makabert det? Sitta där och blotta sig själv och sedan låtsats som att det regnar. Jo men visst, funkat det för folk så funkar det. Men det gör det svårt för mig att ta människan på allvar, samt svårt att ta till mig folks inre tankar i framtiden. För jag, personligen sitter inte och öppnar upp mig för någon jag inte tänker förtälja djupare diskussioner och samtal med. Det är endast slöseri med energi.
Jag tolkar det samtidigt som rädslor. En rädsla för att vara för nära andra människor. Det kanske är skönt att få vara det för en kort sekund, för att sedan kapsla in sig själv igen. Vad vet jag, endast min tolkning.
Kvällspepp <3
Rubrik
Två långa dagar senare och jag ligger i sängen under täcket. Jag är så förbannat trött! Har gått upp innan 06:00 nu två dagar för att prestera. Känns som jag ligger back med 20 h sömn, minst. Fick fokusera som satan idag på opponeringen för att inte somna när jag lyssnade på de andras opponeringar. Jag får nästan panikkänslor av det, skulle jag stängt ögonen skulle jag ha somnat. Jag är som bekant väldigt trött på grund av allergin (även om den varit rätt mild denna vecka). Nåväl, imorgon får jag sovmorgon och ska sova tills jag är mätt på sömn.
Jag väntar på mail, och jag väntar och väntar och väntar... Rätt så otåligt också. Kollar mobilen var tionde minut typ! Jag hoppas det efterlängtade mailet kommer imorgon, der skulle vara så passande innan helgen. Jag har redan börjar planera nämligen.
Illusioner. Jag tänker på något helt annat nu och byter ämne. Hur fel ens illusioner kan vara, för att sedan visa sig vara helt rätt. Man måste vara på sin vakt och inte köpa allt man ser och hör på en gång. Det har jag lärt mig för längesedan, men i stundens hetta kan det lätt glömmas bort. Jag känner bara nej, nej, nej och återigen nej. Men inte bara därför, jag kan bara helt enkelt inte längre. Jag varken vill eller kan, men det är endast en frysningstid som kommer att tina upp när jag vill att det ska göra det. Jag är bara ärlig med mig själv och tillåter mig känna det jag känner - frihet. Det är min favoritkänsla just nu och jag tänker inte ändra på det. För jag vill inte.
I helgen tänker jag spä på folks förutfattade meningar och enkelspåriga antaganden. Även det - för att jag kan.
Statistik
Oj, oj vilken markant ökning i sidovisningar samt unika besökare! Så kan det bli när man länkar på fejjan. Spännande, men jag undrar ju förstås vilka det är som sitter bakom skärmen/iPhonen och läser. :-)
Nu har jag just läst 30 sidor C-uppsats som jag och Karolina som jag skriver med ska opponera på. Det blev en lång dag, men tur är väl det så hann jag inte tänka så mycket på morgondagen. Vi får väl se om jag kommer kunna sova... Men jag känner mig rätt så jordad just nu så det kommer gå bra.
Come what may
Jag mår lite illa just nu. På grund av nervositet, det är en äcklig men samtidigt härlig känsla. Var bara tvungen att stanna upp lite och reflektera, jag tycker tiden bara svischar förbi. Var det inte igår jag bestämde mig? Nej, det var tydligen två månader sedan. Ibland känner jag att jag inte hinner med mitt eget tempo. Det här är något jag funderat på länge, till och från i flera år. Jag känner till 110 % att jag är redo, men ändå hinner jag inte med på något vis. Svårt att förklara, rädsla kanske. Jag försökte gråta en skvätt för då brukar jag känna mig lugnare efteråt. Men jag har svårt för att gråta numera, på något vis är jag väldigt distanserad till mina känslor. Samtidigt som känslorna ligger utanpå hjärtat typ, jag vill så mycket.
Men nu är dagen snart här (imorgon) då det avgörs kan man säga. Och det skrämmer mig men gör mig också upprymd. Jag är tacksam för att dessa känslor kommer idag och inte imorgon, för jag vet att när jag känner såhär dagen innan så brukar jag vara tvärlugn när det väl gäller.
Det kom till mig igen också att om knappt en månad tar jag examen. Vart tog 3,5 år vägen? Och hur mycket har inte hänt under dessa år? Hittills är det väl den största personliga resan, men det kommer komma större resor. Märklig känsla, något som funnits 24/7 kommer att försvinna. Blir det frihet då? Nej det tror jag inte, det kommer komma annat. Men jag kommer känna mig väldigt stolt! Jag ska verkligen ge allt imorgon och kamma hem det här, för jag har bestämt mig.
Jag tror jag känner mig lite lugnare till mods nu när jag fått skriva av mig.
Stripes
Det är så sjukt, jag sitter just nu och skriver en rätt så betungande uppgift. Den är betungande för att ämnet berör ett område i mitt liv som jag helst inte vill fördjupa mig i och riva upp en söndagskväll. Vill bara att uppgiften ska bli klar, även om jag bearbetat det och är 100 % hel så berör det ändå på ett obehagligt sätt. Inte att prata om det, men just att skriva. Det känns som att vissa ord blir till narr. Men iallafall, så började jag tänka och fundera som vanligt. Tänkte på tiden och livet i allmänhet och så började jag tänka så som man ibland gör - vad gör jag om ett år och hur ser mitt liv ut då? Så som jag ser det nu så kan det se ut på två olika sätt (enligt min planering) eller så ser det totalt annorlunda ut än hur jag föreställer mig det. Det är ju både fantastiskt och skrämmande med livet, att man inte vet. Vad kan man planera egentligen? Men då vände jag perspektivet och tänkte - vad är annorlunda nu i mitt liv från denna dag för ett år sedan? Många aspekter, många händelser och i princip nästan allt. Fast många delar kvarstår. Jag skulle säga att jag är en annan person men med samma personlighetsdrag som förra året. Jag har valt att finslipa de delar jag gillar och arbeta bort de delar jag ogillar. Jag skulle nog säga att ett år tillbaka från idag är mitt mest händelserika år, på det personliga och utvecklande planet. Jag var tvungen att kolla i min almanacka och så mindes jag vad jag gjorde förra året och hur jag mådde. Det var en början på något nytt och det gör mig oerhört lycklig att det blev som det blev. Att äntligen bryta destruktiva mönster och kliva ur en försjunken bubbla. Hur man kan sitta här idag och le över hur makabert det ändå är. 
Be så ska du få
Paniken uppstod en sväng igår kväll, det här med framtiden... Jag har inte tänkt så mycket på det de senaste veckorna. Sådär är det, jag är stressad över det och tänker mycket på det under en period, sedan lyckas jag hitta ett lugn. Men efter ett tag så kommer det smygandes på igen, men det är ju för att jag inte har någon aning om vad som ska hända. Lite lösa planer bara, väldigt lösa planer. Men som tur är så har jag jobbat stenhårt på mina stressproblem så jag har ett lugn även om jag är orolig. Det som har hjälpt mig att sluta stressa är faktiskt vetskapen om att allt löser sig, även om det kan verka naivt. Men jag måste, jag skulle inte klara av att hamna där jag en gång varit gällande min stress. Men faktiskt är det ju så att fram tills nu, just denna stund när jag sitter här och knappar på tangenterna så har allt löst sig. Jag sitter ju här, jag lever och allt är bra. Men det är självklart rätt så stressande att inte veta vad man ska göra, rent ekonomiskt i alla fall. Men som sagt, det löser sig på något sätt! Affirmationer fungerar rätt så bra har jag märkt och "be så ska du få" fungerar i de flesta fall för mig. Det gäller att bestämma dig för vad du vill ha så kommer det till dig. Man får ju självklart hjälpa till på vägen.
Den senaste veckan har jag haft lite skrivtorka med plugget. Jag har inte haft någon lust eller ork, vilket resulterar i något slags racer-skrivand kommande dagar. Det tycks vara så jag vill ha det, allt eller inget. Men helt ärligt så känns det bara som att jag väntar på att det ska bli den 5:e juni. Den stora dagen. Jag undrar om det kommer kännas tomt dagen efter? Förmodligen kommer jag inte ens reflektera över det eftersom jag ska springa Ekebyloppet samt ha examensfest på kvällen.
Jag kan ändå inte låta bli att känna att hela mitt liv just nu där jag befinner mig är ett enda stort äventyr. Jag känner mig pirrig varje dag över framtiden, men lever ändå varje dag för den dagens skull. Och att leva kan också vara att tillåta sig att inte göra någonting vissa dagar, att inte ha någonting inbokat. När de flesta dagar alltid är fulla så är det skönt att ha återhämtningsdagar emellanåt.
