Svammel
Ibland kan jag undra, med risk för att det låter märkligt – har jag någonsin mått riktigt bra? På samma sätt som jag kan undra om jag någonsin mått riktigt dåligt?
Jag vet att jag självklart har mått riktigt bra, men det jag menar är känt den där extremt, extrema lyckan som man alltid strävar efter. Men den kommer ju inifrån och jag måste nog säga att det har jag känt flertal gånger, om än bara i kortare sekvenser. Det finns alltid något vi människor strävar efter. Jag själv är en sådan, jag är aldrig riktigt nöjd. Jag kan vilja något riktigt mycket. Men när jag väl får det jag åtrår så kan jag känna mig tom eller att lyckan avtar efter ett tag. Jag längtar efter den där lyckan när man har längtat efter något och äntligen uppnår det och så är jag nöjd och lycklig med det. Att inte ständigt börja sväva iväg och drömma om ett äventyr. Dessa äventyr jag drömmer om, varför har jag aldrig begett mig ut på dem? Varför är jag så feg och vad är det som stoppar mig?
Jag ser verkligen, som jag skrivit tidigare – att det finns en mening med allting, ödet. Och jag förstår så väl nu att jag har befunnit mig på resans stig ett tag nu. Resan mot lycka – min egen inre lycka. Att känna sig lycklig med sig själv, i sitt eget sällskap, oberoende av någon annan. Givetvis ger det livet lycka med andra människor och deras kärlek och närhet. Det jag syftar till är att det här är komiskt nog det längsta jag varit själv, as in solo – singel. Det har varit mitt steg till att vara bekväm i att vara själv och hitta mig själv på det viset. En trygghet som alla människor borde bära på. Jag har inte gjort det tidigare då jag i princip alltid haft någon vid min sida – även när jag inte velat ha någon, då har det varit någon där som haffat mig och så har det lett till en tvåsamhet. Då är jag 27,5 år och det är först nu jag på riktigt är själv. Men det där kan man ju inte styra heller, man styr inte över sina känslor. Dock så kan jag ärligt säga att jag borde ha varit i denna fas tidigare, om jag inte varit så feg.
Apropå att må riktigt dåligt så fick jag frågan för ett tag sedan om jag någonsin haft ångest. Vilket mitt första spontana svar blev nej och sen funderade jag efter lite. Personen sa att har man haft ångest så vet man vad det är. Stämmer. Men jag kopplade inte till det då för just då var jag inne i en lycklig och glad feeling. Ibland har jag svårt att anamma jobbiga känslor när jag känner mig på topp. Jag vill inte ta i dem, de existerar inte då. Men mitt svar blir ja och ur olika situationer och perspektiv. Vi alla har nog haft ångest med på olika sätt, det finns situationsbunden ångest och sen finns det ångest som bor inom en som ett litet frö som ibland bara ligger där och gror, men plötsligt har den vuxit sig riktigt stor. Jag hade en riktig kris i höstas, men det känns så luddigt nu. Vissa saker känns verkligen riktigt, riktigt luddiga. Det är inte min värsta kris jag haft men det var så fruktansvärt jobbigt och jag fick bygga upp mig själv igen. Det var det här med att vara själv bland annat. Anledningen till att det kom i höstas var att det hade funnits distraktioner innan det som gjorde att jag inte kände att jag var ”ensam”, men det var jag ju, hela tiden. Det var grunden, sen var det mycket annat också men det har jag redan skrivit om tidigare.
Nu sitter jag här i min lägenhet där jag tydligen har bott i två år nu. Vart tog tiden vägen? Jag funderar mycket på vad jag ska göra nu efter att jag är klar med utbildningen i juni. På något sätt känner jag att jag har en ålderskris. 28 år. Ska jag fylla. Men när jag ser siffran såhär i mitt dokument ser det inte så mycket ut. Jag vet inte vad det är riktigt, förväntningar? Jag känner att jag inte vill sitta om 10 år och känna att ”jag borde ha gjort…” osv. Men där är jag rätt dubbel också, för vem säger att man måste göra saker på ett visst sätt. Finns det ens en mall att gå från? Man gör som man vill och det finns ingen siffra på hur många år man bär på nacken som kan bestämma detta.
