Inte okej
Alltså jag vet inte, jag tycker så synd om en del människor. Jag fattar inte vad det är för fel på en del karlar (och, ja, givetvis vissa kvinnor också). Jag känner bara hur jag tappar hopp om det äkta och blir mörkrädd. Det här gäller alltså inte mig på det sättet att någon gjort mig illa nyligen eller så, det gäller tjejer som är helt ovetandes att de blir fittigt behandlade. Män som verkar fått något slags storhetsvansinne och tror att dem är Gud. Man har ett förhållande eller dejtar någon på det seriösa planet, men ändå kan man inte hålla fingrar och tankar i styr. Det smsas, rings, liggs osv, osv. Man kan inte riktigt släppa taget om någon gammal eller någon ny. Jag bara undrar, efter egen erfanhet, och jag vet - jag har inte alltid varit en ängel och tagit rätt beslut. MEN när jag brutit koder och löften så har jag avslutat det jag haft på grund av det jag gjort, eller kört med öppna kort. Men jag undrar, när man passerat en viss ålder, om det inte känns 100 varför fortsätter man då eller involverar sig? Om man fortfarande undrar över gräset på andra sidan, varför är man inte bara själv och tuggar på det där gräset?
Jag känner verkligen att med allt jag har bakom mig samt min ålder, att jag är fanimej själv tills jag hittar han som ger mig rejäla fjärilar i magen och gör att jag endast har ögon för honom. Känns det inte så, ja då låter jag bli. Men det värsta är att när man beter sig på detta vis som jag beskrivit ovan så sårar man någon utan att vederbörande ens vet om att den blir sårad. Sen att man går runt så någon slags kung och tror att det aldrig ska komma fram heller... Det gör mig så jävla förbannad.
Det var allt jag hade att säga idag!
Ljus och kärlek!
Kommentarer
Trackback
