lindalinda

Just nu känner jag att jag skulle vilja stå på en klippa (en ganska hög sådan också) utomlands, någonstans där det är varmt. Jag vill stå på klippan och ha armarna utåt åt sidan i luften och bara andas in, och ut och känna vinden som blåser i mitt hår. Och bara le genom fullkomlig glädje, för det är precis så jag känner just nu. Innerlig, stark glädje. Om jag skulle kunna beskriva känslan jag har nu så skulle jag göra det, men det går inte. 

 

Hey Nikita is it cold
In your little corner of the world
You could roll around the globe
And never find a warmer soul to know

Oh I saw you by the wall
Ten of your tin soldiers in a row
With eyes that looked like ice on fire
The human heart a captive in the snow

Oh Nikita you will never know, anything about my home
I'll never know how good it feels to hold you
Nikita I need you so
Oh Nikita is the other side of any given line in time
Counting ten tin soldiers in a row
Oh no, Nikita you'll never know

Do you ever dream of me
Do you ever see the letters that I write
When you look up through the wire
Nikita do you count the stars at night

And if there comes a time
Guns and gates no longer hold you in
And if you're free to make a choice
Just look towards the west and find a friend

Oh Nikita you will never know, anything about my home
I'll never know how good it feels to hold you
Nikita I need you so
Oh Nikita is the other side of any given line in time
Counting ten tin soldiers in a row
Oh no, Nikita you'll never know

Oh Nikita you will never know, anything about my home
I'll never know how good it feels to hold you
Nikita I need you so
Oh Nikita is the other side of any given line in time
Counting ten tin soldiers in a row
Oh no, Nikita you'll never know

Nikita counting ten tin soldiers in a row
Nikita counting ten tin soldiers in a row
Nikita counting ten tin soldiers in a row
Nikita

 

 

Jag försöker hålla på kontrasterna i bloggen, med det menar jag att jag skriver inte endast när jag mår på topp och vice versa. Här ska inte vara någon skrytblogg och inte heller någon deppblogg. Det är precis som det är i livet, upp och ner, bak och fram. Men alltid, alltid, alltid - efter regn kommer solsken. Kommer ihåg för en tid sedan när jag lyssnade på Maggios Hela huset och tänkte att fan sådär kommer jag ju att känna en dag snart, allt är så bra nu. Och precis så känner jag nu, allt är så bra - men inte för bra.

 

Behöver dock bli bättre på bildregn, hähä, inte fan är det så kul med bara massa text heller. Ska bättra mig! Sen så går det ibland ett tag mellan mina inlägg, men det är för att jag alltid skriver direkt från hjärtat. Jag kan inte skriva bara för skrivandets skull.

 

Peace & Love!