Känslan av situationen
Att vara stark är också att våga erkänna att man är svag. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig denna höst. Allt vändes uppochner från ingenstans. Vad har jag för mål? Varför gör jag det jag gör? Har jag glömt bort det? Varför känns det som att allt bara passerar? Typ som sand i handen som bara glider igenom. Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Inte hela tiden iallafall, klart att jag är som jag är van vid; glad och full av liv. Men det sa bara pang! Som att springa in i en dörr. Jag mår ändå så mycket bättre nu än för ett tag sedan. Men sådan är jag, så fort jag tycker att allt känns "normalt" igen så hissar jag flaggan och tror att allt är i balans igen. Men så kommer de där dagarna. Är jag schizofren? Nä, har bara inte allt i harmoni. Och samtidigt så uppskattar man väl inte de där toppen-ultramega-bra dagarna lika bra om man inte har de där sämre dagarna.
Jag känner mig matt av studierna, av allt flängande, att vara på flera ställen och så mycket tid som bara går åt till att ta sig. Jag önskar att det vore juni nu, då allt är klart. Men det kommer förmodligen att hända så mycket på vägen dit som jag ska uppleva först. Men just nu känns det som att livet är i en vänt-zon. En väntan på att skolan ska bli klar. Livet börjar sen typ. För man hinner ju inte så mycket nu. Satt och tänkte på det faktiskt (är eventuellt därför jag är så trött, för jag tänker och funderar så mycket), att jag tycker att det inte händer så mycket. Sen slog det mig, det jag gör nu, utbildningen, är ju en händelse. Det är liksom en stor grej faktiskt men man tänker inte så just när man är i det. Fick gå tillbaka till känslor jag hade innan jag började studera, påminna mig om hur jag kände då. Då gick det upp för mig att det händer ju faktiskt saker här och nu.
Men jag vill ha mer, det är så typiskt mig jag ledsnar så snabbt och orkar inte. Vill bara lämna denna stad och detta land. För ett tag. Se nya saker, träffa nya människor, få nya perspektiv och erfarenheter.
Jag mår lite illa av tanken men jag har bestämt mig, jag skriver uppsatsen i vår. Jag har påbörjat det här och ska slutföra det. Efter det får jag bege mig iväg. Kommer nog att känna mig sjukt stolt över mig själv när jag är klar och har den där fil. kanden på papper. Och allt annat som man blir benämnd också.
Nåväl, det gäller att hålla sig positiv. Det är bara det att ibland så blir det för mycket.
Kommentarer
Trackback
