lindalinda

Ja inland är det så att kroppen inte riktigt hänger med nya påfrestningar man "utsätter" den för. Jag har alltid ogillat löpning, tyckt att det är fruktansvärt tråkigt. Men jag har ändrat mig, i slutet av sommaren började jag springa. Då sprang jag kanske 4 km varje tillfälle, runt röbo. Jag märkte hur jag tyckte att det var fruktansvärt rofyllt och riktigt skönt. Man fick många funderingar på plats under en runda. Jag sprang inte regelbundet, utan då och då. Den fick jag för mig att kolla hur snabb jag var på 5 km. Så jag kopplade på runkeeper och den visade på 29 minuter. Där väcktes något inom mig, en rolig och utmanande känsla att kunna slå sig själv - tävla med sig själv. Lämpligt nog fick vi i kursen en uppgift om att på något sätt förbättra våran kondition. Så mitt mål var att sänka min tid på 5 km till 22 minuter. Jag började med uppgiften i början av oktober och då låg jag på 27 minuter. Jag valde att springa på löpband eftersom jag var tvungen att veta att jag skulle kunna genomföra varje pass och jag är liter kräsen mot att springa i dåligt väder, hehe. Under dessa veckor hade jag otur att bli sjuk typ 3 av dem. Men jag lyckades iallafall pressa ner tiden till 25 minuter. Sista passet på denna 5-veckors-period fick jag ett infall om att springa milen. Så blev det och jag har aldrig känt mig starkare mentalt, att se varje meter ticka förbi tills man når sitt mål. Var glad att jag klarade det under timmen också, 59 minuter. Syreupptagningsförmågan är det inget fel på, men däremot tekniken är eventuellt (förmodligen inte) den bästa. Men när jag vill någonting så kör jag på för jävla hårt alltså, jag bara kör. Pressar mig själv. Dum som man är tänker man -"jag är tränad, klart jag klarar detta" och sätter nya mål. Lyckades två veckor efter pressa ner tiden med 5 minuter. Mitt knä hängde dock inte med. Det är heller inte relevant att göra som jag gjorde, gå 3 minuter på bandet och sen löpa på i full hastighet i 53 minuter, utan att köra någon som helst rörlighet heller. Jag har alltså överbelastat mitt knä, det är ingen skada och det är inte löparknä-relaterat då detta sitter på insidan av knät och liksom ner under knäskålen. Det kan bero på flera faktorer, framförallt att jag inte var tillräcklig tränad för milen. Med det menar jag att trycket på knät blev för stort och är nybörjare inom löpning. Jag orkar längre än en mil konditionsmässigt och min vilja är stark vilket gör att jag inte tänker på att  bland annat leder och annat inte är vana. Jag pronerar till viss del. Jag har obalans i muskulaturen, jag är starkare baksida lår och rumpa än framsida lår. Jag har fel skor. Måste skaffa riktiga löparskor. Jag kan ha obalans i höftmuskulaturen. Jag behöver stärka upp quadriceps, gluteus medius och minus och adduktorerna. 

Jag tycker givetvis att detta är trist, eftersom jag verkligen har börjat älska löpning. Samt att jag har bestämt mig för en halvmara i höst. Det är dock lång tid kvar så jag kan fixa till det. Till att börja med nu så kommer jag inte att springa så länge jag har ont. Kommer att ersätta de kommande löppassen med distansspinning istället. Sen när jag inte längre har ont så kommer jag att börja väldigt försiktigt. Så kommer jag förstås också stärka upp mina obalanser och försvagade områden. OCH införskaffa ett par ordentliga löparskor! 

Men ingenting har funkat så bra mentalt som löpningen så jag ser fram emot att få "göra om och göra rätt".