lindalinda

Lördagkväll, men det äg lugnt för min del. Tur det för jag fick nog i onsdags, på juldagen. När man är utmattad bör man ta det lugnt med alkoholen, det tyckte jag förvisso att jag gjorde men blev som det blev ändå. Har känt mig lite depp idag över allt, är totalt slut som människa och orkar inte mycket. Försöker bara ta det lugnt under jullovet men så ställer man till det för sig själv. Tappade bort min väska på juldagen, där i fanns bland annat mitt bankkort och mitt körkort. Visserligen hade det kunnat varit värre, men jag tycker det är drygt. Har såklart spärrat kortet och beställt nytt men det dryga är att jag kommer inte kunna identifiera mig för att hämta ut det. Mitt pass gick ut i augusti och jag har inte haft den blekaste tanke på att förnya då jag inte ska resa någonstans snart. Åh, dumt det med. Har inte betalat mina räkningar än och det behöver jag kortet för att göra... Och det är massa röda dagar och skit nu också så allt kommer att dröja. Måste gå och utfärda ett nytt pass. Men det var inte bara det, har skämmt ut mig för folk jag bara träffat en gång, har ringt samtal jag absolut inte vill ringa, pratat in meddelanden på samma persons telefonsvarare och har inte den blekaste om vad jag sagt. Däckat av och inte haft någonb koll på andra samtal som jag behövde ta, för att folk ens skulle veta vart jag var. Nu kan man ju fråga sig varför jag skriver om dessa pinsamheter på min blogg. Jag tycker det är skönt att få ventilera, känner mig mindre kvävd av mig själv. Men det är inte bara fyllan jag hade, det är allt, det är jag. Jag vet inte riktigt vem jag är och vad jag känner. Men den här känslan kan lika väl försvinna imorgon. Tycker att det mesta är drygt och vill bara åka bort ett tag. Vet inte vart jag har mina känslor, fattar mig inte riktigt på mina känslor. Mitt agerande, saker och känslor jag trott varit borta för längesedan, men sen börjar man ju undra när man till exempel väljer att ringa vissa människor när man är full. Det sägs ju att det rätta kommer fram då. Men jag känner mig samtidigt tom och undrar varför och vet att det inte heller är så, innerst inne. Ibland kan det bli så när man på något sätt känner att man inte fått ett avslut och frågor finns. Även om det bara gäller en själv, för den andra verkar totalt oberörd och obrydd. Så att säga. Samtidigt så finns det så mycket som jag är nyfiken på, men vågar inte riktigt. Det kan ju bara vara en illusion, för bra för att vara sant. Men egentligen, man känner ju när man känner. Och då vet man. Men jag orkar inte heller. Ja, ni hör ju, jag vet ingenting. Hela min själ är trött, motgångar på motgångar har präglat mig på något vis under denna höst, men även skördat många framgångar genom dessa motgångar.