Närhetens mysterium

En del människor är så märkliga. De öppnar upp sig, är väldigt utömmande på sig själva och engagerar sig i att få någon slags förståelse. Absolut inget fel i det, jag tycker det är härligt med människor som öppnar upp sig. Jag är själv väldigt öppen som person. Däremot kanske jag inte lägger fram 120% de första gångerna man ses, jag vill liksom känna in och känna av personen. Men en del, de kör på i full fart, nästan så man får huvudvärk av alla energier. Sedan tar de avstånd. Alltså? Hahahahaha, är det inte lite makabert det? Sitta där och blotta sig själv och sedan låtsats som att det regnar. Jo men visst, funkat det för folk så funkar det. Men det gör det svårt för mig att ta människan på allvar, samt svårt att ta till mig folks inre tankar i framtiden. För jag, personligen sitter inte och öppnar upp mig för någon jag inte tänker förtälja djupare diskussioner och samtal med. Det är endast slöseri med energi. 

Jag tolkar det samtidigt som rädslor. En rädsla för att vara för nära andra människor. Det kanske är skönt att få vara det för en kort sekund, för att sedan kapsla in sig själv igen. Vad vet jag, endast min tolkning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0